I skuggan av mig själv

Det är höst igen och paranoian når sitt klimax

Genom kylan tränger sig natten in i mitt kött

Paralyserar tankarna i min skrynkliga hjärna

Torra löv dansar i vinden bakom mig

Skapar obehagliga ljud ur tystnaden

Och triggar upp min redan starka noja

Alla passerande själlösa vider

Är potentiella fiender

Jag stirrar hatiskt mot varenda jävel

Hoppas att någon kunde snegla tillbaka

Och ge mig en anledning att dra ut teleskopbatongen

För att slå ihjäl honom

Jag har blivit ett monster

Allas er fiende

Driven av krafter ni aldrig kan förstå

Men även jag har älskat

Även jag har varit mänsklig

Ångest kan göra en så trött

Man tappar liksom viljan att försöka

Ni kan inte förstå hur det känns

Att enbart vara en skugga av sig själv

Jag plockar upp tetran ur väskan

Tar några stora klunkar vin

Känner mig lite varmare inombords

Och jag tänker att det här är den enda kärlek

Jag någonsin lär uppleva

In the shadow of myself

It's autumn once again

and the paranoia reaches its climax

the night penetrates my flesh through the cold

paralyzing the thoughts in my rumpled brain

dry leaves dances behind me in the wind

making unpleasent sounds out of the silence

and triggers my already strong paranoia

every soulless piece of shit passing by

is a potential enemy

I stare hatefully towards everyone of them

hoping someone would look back

and give me a reason to pull out my telescope baton

to beat him to death

I've become a monster

everyones enemy

driven by forces you'll never understand

but even I have loved

even I have been human

anxiety can make one so tired

one loses the will to even try

you cant understand how it feels

to be nothing but the shadow of oneself

I pull out the bottle from my bag

takes a few big gulps of the wine

feeling a little bit warmer inside

and I'm thinking this is the only love

I'll probably ever know